Göteborgslyrik, du sätter ord på vad jag känner. Du sätter ord på att jag går runt och trånar efter någon jag egentligen inte ens känner. Men något känner jag och jag vet egentligen inte vad. Jag förstår inte om det är ångest eller glädje, det är ett jobbigt rus som får mina knän att skaka och mitt hjärta i brand. Snälla bara ta mig vart som helst, ta mig dit musiken aldrig slutar spela, där mina fötter får dansa och mina armar omfånga dig. På nya dansgolv, med nya människor. Tvinga mig inte att umgås med gamla hjärtekrossare och tjejerna de lämnade mig för. Tvinga mig inte till något, låt mig göra vad jag vill nu när jag har chansen. Nu när jag för första gången på länge vågar göra vad som helst, låt mig då göra det. Jag vill aldrig mera vara tyglad.
Jag vill fan aldrig mer vara tyglad.
